Försvarsindustrin skapade en ny stad

    En kall nyårsnatt 1940 föddes den nya staden Karlskoga – då Sveriges största stad sett till ytan. Bakom den snabba utvecklingen stod framväxten av Bofors som försvarsindustri. Man kan utan överdrift säga att det var bolaget som skapade staden. ”Det som är bra för Bofors, är bra för Karlskoga”, löd ett talesätt.

    Från början var Bofors ett mindre järnbruk, ett i raden av de många bruk som anlades i skogs- och gruvbygderna i Värmland och Bergslagen. Det var först en bit in på 1900-talet som Bofors började växa till en industri av stora dimensioner. Men man höll länge fast vid den gamla bruksandan och bolaget stod bland annat för egna avloppsledningar, eget renhållningsverk, egna vägar, egen elkraft, eget badhus – ja, till och med egen brandkår och en egen polisman, som hette Jonsson och bodde ovanpå Bofors skrädderiaffär!

    Men den snabba utvecklingen av Bofors som försvarsindustri, särskilt efter första världskriget, gjorde att antalet anställda snabbt ökade och risken fanns att området runt bruket skulle förvandlas till ett ”Vilda västern”. Väster om bruket låg det lilla municipalsamhället Karlskoga med ganska ordnade förhållanden. Men infrastrukturen för bland annat vatten och avlopp började bli underdimensionerad. Och runtomkring bruket och municipalsamhället växte det fram en oordnad bebyggelse utan riktiga gator och kvarter. Dessutom var bristen på bostäder skriande.

    En närmare titt på befolkningsstatistiken ger en bra bild av ruschen till Karlskoga på 1930- och 40-talen. År 1936 bodde 19 027 personer i kommunen – år 1945 hade antalet ökat till 29 464!

    Beslut om en ny stad

    Problemet måste få en lösning och diskussionerna böljade fram och tillbaka. Det stod klart att man måste skapa en nya stad, men var skulle gränsen dras?  Skulle staden bara omfatta municipalsamhället och bruket, eller borde ett större område tas med? Diskussionen utmynnade i att hela Karlskoga kommun skulle bli ny stad, till ytan större än London och störst i Sverige (innan Kiruna passerade några år senare).

    Även namnfrågan utlöste ett påtagligt intresse och de stora tidningarna i Sverige satte rubriker som till exempel ”Sveriges största stad”, ”Skogen, som vill bli stad”,  ”Blir Bofors storstad?” och ”Karlskoga – en jättestad”. Många ortsbor skrev insändare och ämnet lockade till verser och kåserier i kvällstidningarna. Ett förslag som ventilerades var Karlsfors, en sammansättning av Karlskoga och Bofors. Det blev en livlig debatt i kommunfullmäktige, som höll till i den gamla realskolans aula. Valet föll slutligen på det inarbetade Karlskoga, trots allt.

    Mitt under världskrig och orostider firades den nya staden in den 1 januari 1940. ”Hemmagjorda” Boforskanoner sköt salut i den kalla nyårsnatten. Den nya staden tog nu successivt över många av bolagets gamla uppgifter, men det fanns också ett nära samarbete i praktiska frågor, däribland den svåra bostadsbristen.

    Bolaget bidrog till bostadsbyggande 

    Bofors hade tidigt varit mån om att bidra till olika lösningar på bostadsproblemen för de anställda. Det var ett naturligt åtagande för de traditionsrika järnbruken och kanske nödvändigt för att kunna locka arbetskraft att slå sig ner i de glesbefolkade trakter där bruken oftast låg.

    Redan runt sekelskiftet 1900 intresserade sig bolaget för egnahemsrörelsen och år 1903 bildades Bofors Arbetares Byggnads Aktiebolag som skulle hjälpa arbetarna att skaffa egnahem. Egnahemsrörelsen gick ut på att småjordbrukare, arbetare och lägre tjänstemän skulle få råd att skaffa egna, trivsamma bostäder omgivna av en liten trädgård eller täppa – en början till det som blev senare tiders villasamhällen. För att underlätta byggandet lät bolaget anlägga ett vackert område vid Sandviken, som omfattade 61 tomter i sluttningarna ner mot sjön Möckeln. Senare tillkom områden som Stackfallsskogen, Karls-Åby och Stackfallsängen.

    Samarbete med staden

    Efter att Karlskoga blivit stad samarbetade bolaget och staden allt tätare i bostadsfrågorna och de bildade gemensamt Karlskoga Bostadsaktiebolag, där staden och bolaget tecknade hälften av aktiekapitalet vardera. Bofors tog också initiativ till olika bostadsstiftelser och understödde föreningshus av HSB-typ. I Stiftelsen Boforsgårdars regi byggdes efter andra världskriget över 600 lägenheter och 300 ”ungkarlsrum” med namn som Hultebo, Gasellen och Malmhagen. Bofors kunde också hjälpa till med subventioner och räntefria lån för att underlätta bostadsbyggandet hos andra aktörer och på så sätt tillskapades över 1 000 lägenheter.

    Bofors satte sin prägel på Karlskogabornas liv, från vaggan till graven. Företaget lade ner stora insatser för att främja olika aktiviteter för allmänheten. År 1908 uppfördes Bofors samlingshus med en devis över portarna: ”Ökat vetande sprider ljus över vägen, stärkta krafter gör den lättare att vandra”. Samlingshuset inrymde en stor sal för föreläsningar, konserter och andra evenemang och en modern gymnastiksal. Efter andra världskriget byggdes samlingshuset om efter ritningar av arkitekterna Backström och Reinius.

    Bolaget gav också sitt stöd till idrottslivet i Karlskoga samt till många ideella organisationer inom kultur och välgörenhet. Bolaget bekostade helt och hållet Bofors Idrottsplats med plank och läktare och hade även ett finger med vid tillkomsten av ishockeyrinken.

    Bofors idrottsplats. 1926 fick Bofors Idrottssällskap ett område av AB Bofors för att använda som idrottsplats. Läktaren, som syns till höger i bild, tillbyggdes senare och finansierades även den av Bofors AB.
    Idrotten var en viktig del av fritiden. År 1926 fick Bofors Idrottssällskap ett område av bolaget för att använda som idrottsplats. Läktaren byggdes senare och finansierades även den av Bofors AB. Bofors AB:s arkiv.

    Stora satsningar på barn och ungdomar

    En särskild satsning gjordes på barn och ungdomar. Redan år 1918 anlade Bofors en egen ”kindergarten”, barnträdgård, där barnen fick tillsyn medan föräldrarna skötte arbetet. Åren 1942–43 uppfördes en ungdomsgård, som var den första i sitt slag inom svensk industri. Ett viktigt syfte med anläggningen var att ge ungdomarna meningsfulla fritidssysselsättningar och en fristad utanför hemmet. Många familjer bodde trångt som en konsekvens av bostadsbristen.

    Ritningarna till ungdomsgården utarbetades av arkitekten Gustaf Birch-Lindgren. Den uppfördes i gult fasadtegel i tre våningar med inredd källarvåning. I källaren fanns bland annat en större slöjdsal, vävrum, målarrum, ett lekrum samt omklädningsrum, toalettrum och duschrum. På våningsplanet en trappa upp bodde föreståndaren och där fanns även en större kafélokal med tillhörande läsrum och köksutrymmen samt lokaler för skolkök. Ytterligare en trappa upp låg bland annat syrum, bibliotek, teckningssal, läs- och skrivrum samt ett antal studierum. I översta våningen inrymdes en samlingssal med cirka 250 sittplatser, fullständigt scenutrymme, ljudbildsapparat med mera.

    En titt i arkiven vittnar om en livlig aktivitet på ungdomsgården, till exempel arbetsåret 1945–46. Då pågick fem studiecirklar för ”vuxen ungdom” i engelska, social samtalscirkel, metallarbete, radioteknik och heminredning. Det fanns olika praktiska grupper, bland annat inom amatörteater, atletklubb, bokbinderi, gammaldans, konstsömnad, målning, stickning med mera och även hushållskurser för män (!).

    Intill ungdomsgården låg företagets lärlingsverkstad, uppförd vid samma tid. En sorts lärlingsutbildning hade funnits i alla tider – kunskapen inom yrket traderades från den äldre generationen till den yngre. Men 1918 hade man börjat organisera lärlingskurser efter moderna krav och verksamheten växte. Den nya lärlingsverkstaden var byggd för 75 lärlingar, som tillbringade tre av fyra år där. Sista året arbetade de ute på de olika verkstadsavdelningarna.

    För ungdomarna var lärlingsverkstaden en förmånlig skola, eftersom utbildningen var gratis, och de fick till och med en viss betalning. För Bofors var det en fördel att kontinuerligt kunna fylla på med välutbildad arbetskraft. De allra flesta blev kvar länge i bolagets tjänst.

    Bofors skolhus.
    Bolaget var i allra högsta grad involverat i samhällsutvecklingen och bidrog till att finansiera uppbyggnaden av olika inrättningar, som exempelvis skolhuset. Foto: Axel Ehrenwall. Bofors AB:s arkiv.

    En ovanlig omvandling

    Under några få år genomgick Karlskoga en omvandling som nästan saknar motstycke i Sverige. På kort tid byggdes den nya staden upp med stadshus, brandstation, lasarett, varmbadhus, nya skolor, tings- och polishus, posthus, restauranger och biograflokaler med mera. Ett stort antal nya bostäder uppfördes, som redan nämnts. År 1953 stod Folkets Hus klart och där inrymdes också varuhuset Aveny.

    Bofors var en strategisk industri under krigsåren och därav följde den enorma expansionen med stor inflyttning till orten. Ett bevingat uttryck fälldes av Frans Andersson, som var anställd i bolaget åren 1880 till 1935. Hans sista befattning var som öververkmästare. Dessutom var han en engagerad kommunalpolitiker. Andersson myntade orden: ”Det som är bra för Bofors är också bra för Karlskoga”.

    Talesättet var med sanningen överensstämmande. Staden Karlskoga var beroende av Bofors växlande konjunkturer, på gott och ont. I början av 1970-talet hade Bofors över 10 000 anställda och stadens invånarantal överskred 40 000. Men när försvarsindustrin genomgick ett stålbad på 1980- och 90-talen påverkade det förstås också kommunen. Invånarna minskade drastiskt med över 10 000 och många lägenheter revs. Men tiderna förändras. På 2010-talet ökar invånarantalet igen och nu är det åter bostadsbrist i Karlskoga.

    Om Bofors inte hade utvecklats till en internationell försvarsindustri, idag som en del av Saab, hade Karlskoga förmodligen varit en liten kyrkby än idag med böljande jordbruksmark och skogar. Därför är företagets och ortens öden tätt sammanvävda.