Artilleripjäser och stridsfordon

    Få företag har haft en sådan bredd som Bofors, men i grunden låg satsningarna på att utveckla artilleripjäser och stridsfordon. Det är en viktig del av koncernens historia och ett tekniskt arv som lever kvar i dagens Saab, även om produktfamiljerna numera hör hemma i andra företag.

    De första kanonerna utvecklades av Bofors på 1870- och 1880-talen i konkurrensen med Finspångs bruk. Med Alfred Nobel kom nytt blod och kapital in i företaget som förde med sig tekniska investeringar och en tyngre ballistisk kunskap. En viktig första kund var den svenska marinen, som började köpa grövre artilleri från Bofors, exempelvis 15 och 25 cm kanonerna från 1889 och 1894.

    En av de viktigaste medarbetarna var civilingenjör Arent Silfversparre, som 1885 utsågs till chef för kanonverkstaden. Han var en kreativ person. Innovationerna från Bofors betydde mycket för att skapa en egen marknad. Två exempel är den ogivala skruvmekanismen och en ny rekylhämningsinrättning från början av 1890-talet. De möjliggjorde ett snabbskjutande artilleri och fick stort genomslag i vapenproduktionen världen över.

    Men den 24 februari 1902 hände det som inte får hända. En tragisk skjutolycka ändade Silfversparres liv i förtid. Han efterlämnade hustru och åtta minderåriga barn. Verksamheten i Bofors förlamades under en tid.

    Skeppskanoner

    Den svenska marinen byggde flera nya fartyg runt sekelskiftet 1900. Bofors och Marinförvaltningen hade ett nära samarbete och kanoner beställdes till såväl de gamla pansarbåtarna Svea, Göta och Thule som till de nya Dristigheten, Äran, Vasa och Tapperheten. Även för pansarskeppen Sverige, Gustaf V och Drottning Viktoria anlitades Bofors och konstruerade nya 28 cm kanoner med kanontorn, vilket ställde ingenjörerna på hårda prov.

    År 1927 var ett viktigt år då den svenska flottplanen antogs med ett tillverkningsprogram som omfattade fyra jagare, en flygplanskryssare, fyra vedettbåtar och sju ubåtar. Bofors levererade materiel till alla dessa fartyg i form av kanoner, pansar, ammunition och torpedluftkärl.

    Huvudbestyckningen på de fyra jagarna Ehrensköld, Nordensköld, Klas Horn och Klas Uggla var tre 12 cm kanoner. Även till det rörliga kustartilleriet levererades kanoner, bland annat en helt ny typ 15 cm som beställdes 1937 och levererades under krigsåren i 23 exemplar.

    Under 1930-talet samproducerade Bofors och det holländska fartygsvarvet Wilton-Fijenoord 12 och 15 cm pjäser för Nederländernas flotta. Bofors stod även för leveranser av lysammunition. Skeppskanoner gick också till Finland, Rumänien och Polen under mellankrigsåren.

    10,5 cm luftvärnspjäs M/40. 29 st beställda av svenska marinen. Exporterades även till Argentina och Venezuela.
    Bofors 10,5 cm luftvärnspjäs m/40. Svenska marinen beställde 29 exemplar. Den exporterades även till Argentina och Venezuela. Bilden från 1940-talet.

     Hotet från luften

    Flygets allt större militära betydelse ledde Bofors in på tillverkning av luftvärnskanoner. Både marinen och armén hade behov av att utveckla sitt försvar mot det nya hotet från luften. I 1925 års svenska försvarsbeslut var luftvärnsfrågan prioriterad. Marinförvaltningen började engagera Bofors inom det marina luftvärnsområdet, vilket fick en stor betydelse för företaget.

    Det första projektet var flygplanskryssaren Gotland som skulle kunna lösa olika stridsuppgifter. Åren 1929–1933 levererade Bofors sex 15,2 och fyra 7,5 cm luftvärnskanoner till fartyget. Bofors tog också fram ammunition som var särskilt anpassad för skjutning mot luftmål.

    Det andra projektet var framtagningen av ett specialvapen för luftvärn, vilket kom att bli den berömda 40 mm luftvärnskanonen.

    Fältartilleriet

    Bofors hade en viss slagsida åt det marina artilleriet och man ägnade inte lika stort intresse åt fältartilleriet. Det dröjde till 1910 innan det var premiär för en Boforskonstruktion i det svenska fältartilleriet. Då utrustades armén med 10,5 cm haubits m/10.

    Haubitsar på rad.
    Det dröjde till 1910 innan det var premiär för en Boforskonstruktion i det svenska fältartilleriet. Då utrustades armén med 10,5 cm haubits m/10.

    Det dröjde sedan i stort sett till 1930 innan det var dags för nästa Boforspjäs i armén. Det handlade då om de första moderna luftvärnskanonerna. Under 1930-talet gick utvecklingen sedan i en snabbare takt och en rad olika Boforspjäser införlivades i den svenska armén: pansarvärnskanoner, lätta och tunga fältkanoner, luftvärnsautomatkanoner, tunga luftvärnskanoner och dessutom Boforskanoner i stridsvagnar och stormartillerivagnar.

    Då hade Bofors redan haft en del stora exportframgångar inom fältartilleriet.

    Internationella affärer

    Det var egentligen först på 1920-talet som Bofors blev en internationell försvarsindustri att räkna med. En viktig orsak var Versaillesfreden och samarbetet med tyska Krupp. Tyskland fick på grund av fredsavtalet inte tillverka vapen och Bofors erbjöds därför att ta över de beställningar som redan låg inne hos det tyska företaget. Det handlade framför allt om en stororder på skeppskanoner från den nederländska marinen och fältkanoner för de holländska kolonierna.

    Ingenjörer från Krupp bidrog med ritningar och expertis och Bofors upplevde ett verkligt tekniksprång. En stor produkt blev bergskanoner, som dittills inte hade förekommit inom företaget. Bofors tog fram en prototyp som provades under fältmässiga förhållanden på Java. Testerna föll väl ut och år 1923 beställde Nederländerna 30 exemplar av bergskanonen och 27 000 skott. Dessutom omfattade ordern även ammunitionskärror, bärsadlar, verktygsutrustning med mera. Det var Bofors första systemorder och väckte stor uppmärksamhet internationellt.

    En lustighet i sammanhanget är att Bofors för att klara ordern nu måste inrätta ett sadelmakeri, som var verksamt ända in på 1980-talet. Bolaget skaffade både åsnor och mulor, som hölls inhägnade inom ett område nära Karlskoga prostgård. Platsen fick sedan i folkmun heta Åsneboda.

    Bofors nya bergskanoner gjorde fler länder nyfikna. År 1928 lade Turkiet sin första beställning på 184 bergskanoner och 92 000 skott. En ytterligare order kom 1932 på 48 pjäser. Detta visade att Bofors hade blivit ett företag att räkna med.

    Det är väl därför ingen slump att det var vid den här tiden som en stor omdaning gjordes av bruksområdet med ombyggt kontor, nytt hotell och tjusiga parkanläggningar. En strid ström av utländska kunder och delegationer kom nu till det exotiska Karlskoga för att på ort och ställe diskutera affärer. Kina och Iran köpte bergskanoner, liksom även Schweiz.

    Uppfinningsrika ingenjörer på Bofors kom ständigt på nya förbättringar. Ett exempel var den 10,5 cm fältkanon som först presenterades 1925. Den hade en ny sorts hjulfjädring, anpassad för dragning bakom fordon i stället för häst, och en V-lavett som gjorde det lättare att gruppera pjäsen i ojämn terräng. Hjulfjädringen kom även till civil nytta i lastfordon och bussar.

    Viktig insats för landet under andra världskriget

    Krigsutbrottet hösten 1939 innebar att Bofors stod i centrum för svenska statens uppmärksamhet. Det krävdes en snabb upprustning av Sveriges försvar och det var till stor del på Bofors som ansvaret vilade. Till att börja med rekvirerade staten merparten av de cirka 400 pjäser som var under tillverkning för utländska kunder.

    Arbetet pågick dygnet runt och leveranserna till det svenska försvaret uppgick till ofantliga nivåer. Sammanlagt rörde det sig om cirka 5 500 pjäser till den svenska armén och cirka 750 pjäser till den svenska marinen. I ton motsvarar det 40 000–60 000 ton, enligt Boforshistorikern Stig A. Franssons beräkningar. För transport av dessa mängder krävdes cirka 15 000–20 000 lastbilar.

    Bland annat levererades under krigsåren cirka 2 700 20 mm luftvärnsautomatkanoner, 718 40 mm luftvärnsautomatkanoner, cirka 300 7,5 luftvärnskanoner, 491 37 mm pansarvärnskanoner och 438 37 mm stridsvagnskanoner.

    Haubitsar på rad.
    Det dröjde till 1910 innan det var premiär för en Boforskonstruktion i det svenska fältartilleriet. Då utrustades armén med 10,5 cm haubits m/10.

    Storuppdrag från holländska flottan

    Även efter andra världskriget fick Bofors ett stort uppdrag från den holländska flottan. Nederländernas flotta hade i stort sett utplånats under kriget. Nu fick Bofors en order på nästan all tung beväpning. Kanske gav det tidigare uppdraget på 1920-talet förutsättningarna även för det andra.

    Åtagandet sträckte sig över mer än 13 år och under en stor del av denna period hade Bofors egen  personal som bodde i Nederländerna. Uppdraget innebar också utvecklingen av tre nya vapensystem: en 57 mm luftvärnsautomatkanon i dubbeltorn, ett system för ubåtsbekämpning och ett 103 mm raketsystem för lysskjutning.

    Antiubåtssystemet kom senare att säljas även till en rad andra länder, inklusive Sverige. Idén gick ut på att förse en sjunkbomb med en drivraket. Med tiden utvecklade Bofors ett hydroakustiskt zonrör. Så snart raketen befann sig tillräckligt nära ubåten för att zonröret skulle kunna uppfatta fartygets eko initierades sprängladdningen.

    Projektets totala ekonomiska omfattning uppgick till cirka 120 miljoner kronor i dåtida penningvärde och var företagets dittills största.

    Stridsfordon – ett nytt område

    Efter andra världskriget gav sig Bofors också in på ett helt nytt produktområde – stridsfordon. Redan sommaren 1931 hade Bofors ingenjörer tagit fram en prototyp på en pansarbil, m/31. Men den tillverkades bara i ett enda exemplar.

    År 1947 satte man dock igång med en idéstudie för bandgående artilleripjäser. Anledningen var att luftvärn och fältartilleri hade börjat kunna kombineras med framgång. Bofors hade dessutom erfarenhet från sjöpjäsområdet som visade sig värdefull i sammanhanget – att i ett begränsat utrymme kunna hantera även grövre ammunition.

    Efter en tid kom förfrågan från Arméförvaltningen om Bofors kunde hjälpa till med att ta fram en ny svensk stridsvagn. Egentligen hade Sverige tänkt köpa de engelska stridsvagnarna Centurion, men leveranserna skulle dröja alltför lång tid. Under stor diskretion utvecklade Bofors ritningar på torn, kanon och ammunition. Landsverk fick samtidigt i uppdrag att tillverka chassit.

    År 1953 ändrades förutsättningarna då Arméförvaltningen trots allt tecknade kontrakt på Centurion från England. Istället började man nu fundera på att ta fram en lättare svensk stridsvagn. Det pågående projektet skrotades och en studiegrupp kom 1957 fram med ett nytt förslag: stridsvagn S. Bakom idén stod Sven Berge, byrådirektör vid Arméförvaltningen.

    Tanken med stridsvagn S var att skapa en stridsvagn med liten målyta eftersom den saknade torn; kanonen placerades istället i chassit. Stridsvagnen försågs dessutom med ett skyddsgaller i fronten. Hela vagnen måste vridas för att rikta kanonen i sidled och hela vagnen måste höjas eller sänkas med hjälp av hydraulik för att ändra kanonens höjd. Man kunde därför inte skjuta under gång, men den nackdelen uppvägdes av stridsvagnens lätthet och förhållandevis begränsad storlek.

    Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet utvecklade Bofors prototyper och resultaten var tillfredsställande. År 1964 uppfördes en ny sammansättningsverkstad för stridsfordon på bruksområdet och på sommaren fick Bofors en rekordartad beställning från Arméförvaltningen på 290 exemplar av stridsvagn S. Kontraktet uppgick till 500 miljoner kronor, så långt det största i företagets historia.

    Leveranserna utfördes mellan 1967 och 1971. I armén kom fordonet att gå under namnet Stridsvagn 103. Först 1997 togs stridsvagnen ur bruk.

    Erfarenheterna från utvecklingen av Stridsvagn S var också till gagn för civila produkter och Bofors tog bland annat fram en egen bandschaktmaskin och en grensletruck. Det fanns dock olika svårigheter på marknaden och konkurrensen var hård. Redan 1969 beslutade därför bolaget att avveckla denna gren av verksamheten.

    Fälthaubits 77 och Boforsaffären

    Efter andra världskriget anskaffade Sverige ett antal franska artilleripjäser, 15,5 cm haubits F. På grund av det svenska klimatet uppkom sprickbildning i lavetterna, och Bofors fick i slutet av 1960-talet i uppdrag att utveckla en ny pjäs åt försvaret. Pjäsen var en 15,5 cm haubits och fick namnet Haubits 77 (FH 77). Sikten togs fram i samarbete med Philips i Järfälla.

    En modifierad version, Haubits 77B, togs fram för export. Modellen såldes till Indien på 1980-talet, en affär som senare fick stor medial uppmärksamhet och ledde fram till den så kallade Boforsaffären. Uppgifter i Sveriges Radio gjorde gällande att mutor skulle ha förekommit i samband med den stora ordern. Anklagelserna kunde inte styrkas av den revision som Riksrevisionsverket genomförde och inte heller av åklagare. Inte heller den parlamentariska kommitté som tillsattes i Indien kunde lägga fram några bevis på att mutor hade använts. Men affären satte ändå punkt för nya beställningar från Indien under lång tid och Boforsaffären fanns kvar i allmänhetens medvetande.

    Arvet från kanonverkstaden

    Idag lever arvet från Bofors kanonverkstad kvar inom olika företag. De delar som avser kanoner, artilleriammunition och stridsfordon lever vidare inom det brittiska BAE Systems Bofors, som är granne med Saab på den anrika bruksorten. Inom BAE Systems ingår också Hägglunds, som tillsammans med Bofors på 1990-talet utvecklade Stridsfordon 90.