Boforskanonen som revolutionerade luftförsvaret

    Få svenskutvecklade produkter har blivit så omskrivna och fått en så stor historisk betydelse som Boforskanonen 40 mm. Den har skildrats som ett av de vapen som kom att avgöra utgången av andra världskriget.

    Morgonen grydde med ett grått skimmer över Engelska kanalen. På det stålblå vattnet vecklade en syn ut sig som ögonvittnen aldrig skulle glömma. Havet var förvandlat till en armada. Över 5 000 fartyg tornade upp sig vid horisonten medförande 150 000 soldater,  den största sjöburna styrka som någonsin uppbådats. Det var den 6 juni 1944, Dagen D, och de allierade skulle landstiga på det ockuperade Frankrikes stränder i syfte att slutgiltigt krossa nazismen.

    Luften skakade av ett öronbedövande buller. Våg efter våg av bombplan och jaktplan sprängde tyska positioner. Slagskepp avfyrade projektiler som dånade över de bleka stränderna. Soldaterna vadade i land bland badorter, sommarvillor och gamla normandiska byar.

    Omkring 80 luftvärnsbataljoner förde med sig tusentals av de svenskkonstruerade lätta luftvärnskanonerna Bofors 40 mm. Vapnet var ett av de mest framgångsrika i sitt slag och prisades för sin snabbhet och precision. Kanonen var användbar både mot rörliga mål i luften och mot markmål och fanns i flera versioner – den mest populära på en mobil lavett för armén.

    James Holder-Vale ingick i en trupp från det 92:a lätta luftvärnsregementet inom Royal Artillery. Mannarna förfogade över sex självgående Boforskanoner och skulle skydda broarna runt Benouville från luftangrepp.

    ”Framryckningen från stranden gick långsamt och vid en punkt trasslade vi ihop oss med segelflygsburna förstärkningar som landade mitt över vägen vid St Aubin Darquenay och Benouville. När vi nådde fram till Le Port attackerades vi plötsligt från kyrktornet av en tysk krypskytt.”

    En officer gav order om att vända Boforskanonerna mot kyrktornet och med en ansenlig dos från 40 mm-kanonen sprängdes ett stort hål i muren. Tysken överlevde mirakulöst och togs som fånge.

    Broarna skulle försvaras till varje pris. De följande dagarna attackerade tyska flygplan. Våghalsiga piloter cirklade i höjd med trädtopparna och möttes med kraftfull eldgivning från Boforskanonerna, som var berömda för sin precision.

    ”Under fem dagar genomförde tyskarna ett större antal koncentrerade attacker för att förstöra broarna och skära av vår vänsterflank, men varje attack möttes av exakt eld från Boforskanonerna och under den tiden förlorade Luftwaffe 17 jaktplan. Tyskarna kunde inte uthärda sådana förluster och tvingades ge upp sina bombningar från låg höjd”,
    mindes James Holder-Vale.

    ”The Bofors Gun” fick en nästan mytisk status under andra världskriget och användes av nästan alla stridande parter. Inte minst användes den med framgång i försvaret av London under de tyska lufträderna under Blitzen. Bombanfallen mot den brittiska huvudstaden pågick nattetid i nästan två månader 1940.

    Revolutionerande konstruktion

    Boforskanonen var ett exempel på de mycket specialiserade och för sin tid revolutionerande konstruktioner som ingenjörerna i Bofors lyckades ta fram under mellankrigsåren, det vill säga på 1920- och 30-talen.

    Första världskriget hade visat att det fanns en rad nya utmaningar som världens stater måste anpassa sig till. Det kanske allvarligaste var hotet från luften, flygvapnet. I början av första världskriget hade stormakterna bara något hundratal flygplan var. Men utvecklingen gick snabbt. I slutet av kriget hade länderna rustat upp och förfogade över tiotusentals plan. Användningen av flygvapen ledde i sin tur fram till att man även måste utveckla ett effektivt luftförsvar, och det gällde såväl för armén som marinen.

    På Bofors observerade man det nya tekniksprånget och levererade redan i slutskedet av första världskriget luftvärnspjäser till den svenska flottan. Men de var ineffektiva med otillräcklig ballistisk prestanda och olämplig ammunition.

    Bofors ledning visste att deras traditionellt starka konkurrensfördelar, kvalitativt stål och prima krut, inte var tillräckligt för att hänga med i den snabba utvecklingen. På 1920-talet satte företaget därför igång ett idé- och utvecklingsarbete för att skapa helt genomarbetade produkter.

    En drivande kraft

    Det var ett lagarbete, men en person utmärkte sig som en drivande kraft: överingenjör Victor Hammar, chef för konstruktionsavdelningen från 1921. Han blev med tiden uppmärksammad både i Sverige och utomlands för sina uppfinningar som vapentekniker. För Hammar existerade inga olösliga problem och han visste att man ibland måste gå krokiga omvägar för att hitta rätt. Närmast vid sin sida hade han ingenjör Emanuel Jansson.

    Den 25 november 1928 fick Bofors i uppdrag av Marinförvaltningen att ta fram ett nytt specialvapen för luftvärn: en 40 mm kanon. Förebilden var en engelsk kanon som hade provats i Sverige under en viss tid. Det mesta av idéarbetet pågick under 1929, ett år som markerade slutet på ”det glada 20-talet” med börskraschen på Wall Street som den mest omtalade händelsen.

    Bofors presenterade först en halvautomatisk kanon som skulle ha möjlighet att avlossa 250 skott på fem minuter. Men Hammar och hans medarbetare slog sig inte till ro med den framgången. De ville göra en riktigt effektiv helautomatisk kanon. Under de närmsta åren fortsatte utvecklingsarbetet och det gjordes många skjutprov och modifieringar.

    Efter fem års arbete var världens första helautomatiska kanon färdig att tas i bruk 1934. Bofors 40 mm var resultatet av cirka 30 000 konstruktionstimmar. Kanonen presenterades vid en tidpunkt då hela världen var medveten om det stora hotet från luften och blev en stor nyhet. Sannolikt är det en av vapenhistoriens mest uppmärksammade produkter någonsin.

    Ryktet spred sig snabbt och många utländska delegationer avlöste nu varandra på studiebesök i Bofors. Dessutom fanns ”mr Bofors” – Bertil Boström, marinofficer anställd i företaget, som var en kunnig fackman och skicklig marknadsförare av Bofors produkter runt hela världen.

    Det stora genombrottet

    Det stora genombrottet kom vid en provskjutning i Belgien 1935 med en brittisk konkurrent som motståndare. Det visade sig att Boforskanonen kunde förflyttas mer än dubbelt så snabbt som konkurrenten och att den noterade tre gånger så många träffar vid skjutning mot luftmål. De belgiska officerarna häpnade.

    Uppvisningarna i Belgien skedde i närvaro av representanter från det franska krigsministeriet. Det ledde snart till en beställning från den franska armén, vilket var mycket uppseendeväckande. Av tradition köpte Frankrike inga kanoner utomlands.

    40 mm luftvärnsautomatkanon m/36. De svensktillverkade varianterna har sålts i hundratals exemplar både före och efter andra världskriget. Kanonen har även tillverkats på licens; bl.a. har USA tillverkat 60 000 enheter till sig själva och sina allierade.
    Få svenskutvecklade produkter har blivit så omskrivna och fått en så stor historisk betydelse som Boforskanonen 40 mm. Den har skildrats som ett av de vapen som kom att avgöra utgången av andra världskriget. Bofors AB:s arkiv.

    Boforskanonen visade sig överträffa allt som den internationella försvarsmaterielindustrin hittills hade åstadkommit. Den var snabb, träffsäker och stabil, kunde förflyttas på väg i olika hastigheter och tog sig även fram i ojämn terräng. Tiden för transport till skjutning var kortare än för någon annan pjäs och ammunitionen var överlägsen i fråga om verkan och funktionssäkerhet.

    Beställningarna började nu komma i en takt som Bofors aldrig tidigare hade upplevt. Leveranser av pjäser och ammunition kombinerades med licensavtal i sammanlagt elva länder. De största utländska beställningarna kom från Argentina, Belgien, England och Nederländerna. Sammanlagt beställdes 1934–39 cirka 1 500 pjäser.

    Stor framgång i USA

    Boforskanonen fick en särskilt stor plats i det amerikanska försvaret och namnet Bofors blev liktydigt med hög kvalitet. USA hade länge satsat på utvecklingen av en 37 mm pjäs, men amerikanska officerare blev nyfikna på Bofors 40 mm efter att England och Frankrike köpt in pjäsen. De första kontakterna mellan Bofors och USA togs 1938. Andra världskrigets utbrott i september 1939 försvårade affärssamtalen, men i juli 1940 beställdes en kanon via den amerikanska ambassaden i Stockholm. I största hemlighet levererades den tillsammans med provammunition per lastbil från Bofors till Petsamo i norra Finland. Därifrån togs den till USA ombord på ett fartyg som evakuerade amerikanska medborgare från Skandinavien.

    I USA blev Boforskanonen en integrerad del av försvaret och en licenstillverkning påbörjades, huvudsakligen på Chrysler Corporation i Detroit. Sammanlagt lär Chrysler ha tillverkat cirka 60 000 pjäser och mer än 120 000 eldrör. Från Bofors sida var man dock inte nöjd med ersättningen för legotillverkningen och det var först långt in på 1950-talet som en slutlig ekonomisk överenskommelse uppnåddes.

    40 mm dubbelautomatkanon L/60 med stabilisering.
    Boforskanonen fick en särskilt stor plats i det amerikanska försvaret och namnet Bofors blev liktydigt med hög kvalitet. En licenstillverkning ägde rum på Chrysler, sammanlagt cirka 60 000 pjäser och mer än 120 000 eldrör. Bilden från 1938. Bofors AB:s arkiv.

    På andra sidan Atlanten blev Bofors en del av det allmänna medvetandet. Boforskanonen tillverkades till och med som leksak och återfanns sannolikt i många julklappspaket under krigsåren. Likaså blev uttrycket ”Quite Bofors” spritt och kom att betyda ungefär ”jättebra” eller ”prima”.

    Den nya 40 mm pjäsen blev viktig för Bofors på många plan. Inte nog med att kanonen gjorde företaget och namnet känt över hela världen och att den fick en stor strategisk och försvarsmässig betydelse i många länder; Bofors 40 mm blev också en baskonstruktion för lättare automatkanoner och ledde till att företaget utvecklade en hel produktfamilj av effektiva pjäser inom kaliberområdet 20–57 mm.

    Ganska snart efter andra världskriget stod det klart att Bofors 40 mm skulle bli otillräcklig i kampen mot de nya flygplanen med jetmotorer. Men den ”gamla trotjänaren” kom ändå att i modifierad form överleva länge i flera länders arméer och ännu i nutid finns några exemplar kvar i svenska flottan.