Kanonkonstruktören Victor Hammar

    I drygt ett halvt sekel var värmlänningen Victor Hammar verksam inom Bofors. Han blev internationellt känd som chefskonstruktören bakom Bofors luftvärnspjäs 40 mm och finns avbildad på Boforsmonumentet i Karlskoga. ”Genom kontakten med människor i alla delar av världen lär man sig förstå att det är mera som förenar än som skiljer människorna av olika ras och nationalitet”, sade han i en intervju.

    Idag är Victor Hammar ganska bortglömd. Han finns inte som uppslagsord i Svenskt Biografiskt Lexikon och inte heller på Wikipedia. Men under många decennier var han en av de viktigaste personerna i den svenska försvarsindustrin.

    Om att konstruera kanoner har han sagt:

    ”En kanon är ju från början ingenting annat än en stålklump med ett hål i. Sedan är det skapandets glädje som skall göra resten. Bakom varje konstruktion ligger i själva verket oändliga mödor, försök och experiment, och när den lyckade produkten till sist föreligger färdig, är den resultatet av många samverkande krafter inriktade på ett gemensamt mål.”

    Victor Hammar föddes i Filipstad 1880 och kom redan år 1896 som praktikant till Bofors. En äldre bror till honom var redan anställd som ingenjör i företaget. Efter studier vid Tekniska gymnasiet i Örebro sökte sig Hammar tillbaka till Bofors och började år 1902 som ritare vid konstruktionskontoret. Då jobbade omkring 15 man där – en enorm kontrast till de cirka 450 man som jobbade med Hammar som chef under andra världskriget.

    Under Hammars första år tillverkade Bofors framförallt marinpjäser för den nya svenska flottan – de tolv pansarbåtarna – samt pansartorn för kustbefästningarna och Bodens fästning. Men efter en tid fick Bofors beställning från staten på en fältpjäs som skulle vara av egen konstruktion. Det blev början på ett långt och mödosamt arbete.

    40 mm automatkanoner L/60.
    Kanonkonstruktören Victor Hammar fick uppmärksamhet världen över för utvecklingen av Bofors 40 mm automatkanoner. Här är de uppställda 1936. Bofors AB:s arkiv.

    En svårighet bestod i att göra kanonerna så lätta som möjligt. Fältpjäserna drogs på den tiden av hästar och mer än sex hästar kunde inte användas i spannet. Därför måste pjäsen inte bara vara lätt – den måste också kunna förflyttas snabbt och tåla transporter i oländig terräng. Hållbarheten var en av de svåraste utmaningarna. Efter en krävande fältmarsch runt Vättern liknande modellpjäsen en korkskruv. Först efter sex modellpjäser fanns en produkt som var värd namnet och blev svenska arméns 10,5 cm haubits, Modell 09.

    På den följde konstruktionen av en 15 cm haubits, vilket innebar en lång rad av nya ritningar, försök och experiment. Då fanns fortfarande inget skjutfält vid Bofors, utan medarbetarna måste dra iväg ända till Marma i nordligaste Uppland med pjäser, ammunition och utrustning. Först 1913 invigdes skjutfältet i Bofors.

    Åsnekaravan i Bofors

    Ett särskilt stimulerande uppdrag var konstruktionen av bergsartilleripjäser som Bofors ägnade sig åt på 1920-talet, ansåg Victor Hammar. Svårigheten var att få ut en stor effekt samtidigt som hela pjäsen – kanonrör och lavett – skulle vara lätt att ta isär. De olika delarna klövjades på hästar eller mulåsnor vid transporten i de bergiga områden där pjäsen skulle komma till användning.

    Bolaget tvingades till och med köpa in ett antal mulåsnor för att prova in klövjesadlar för pjäsdelarna. För den oinvigde måste det ha varit en egendomlig syn att möta en åsnekaravan i den värmländska terrängen. För allmänheten i Bofors var det hela en spännande tid.

    Det inträffade också olyckshändelser trots noggranna förberedelser. Vid ett transportprov på Java i nuvarande Indonesien ramlade en mulåsna utför en brant och försvann med ett skriande i djupet. Händelsen orsakade förstämning i gruppen, men desto gladare blev expeditionsdeltagarna en stund senare när man upptäckte åsnan långt nere i avgrunden fridfullt betande och med kanondelen fortfarande i lyckligt förvar i packsadeln!

    75 mm bergskanon (BK L/20 M/30 T) i körställning.
    Bofors 75 mm bergskanon i körställning. Bofors AB:s arkiv.

    ”Ett luftslott”

    Victor Hammar beskrev arbetet i Bofors som att bygga upp ”ett luftslott” kring den drömda pjäsen och utrusta den med de önskade egenskaperna. Det var ett kreativt lagarbete där man började praktiskt taget med tomma händer och spånade fram idéer, som vi skulle säga idag. I stort sett alla Bofors produkter var nya konstruktioner.

    ”De första skisserna kommer till och diskuteras för att kanske hamna i papperskorgen. Andra vägar försökas, trevare görs åt olika håll, nya skisser kommer fram och blir kanske så småningom kasserade även de. På två, tre månader kommer man skenbart inte ett fjät framåt. Den utomstående kan tro att inte ett skapande grand uträttats. Men erfarenheterna är värdefulla, uppslagen tar form, den framkomliga vägen skymtar, själva principen klarnar.”

    Störst framgång nådde Victor Hammar och hans kollegor med Bofors 40 mm – den berömda luftvärnskanonen som spreds över hela världen. Konstruktionsarbetet tog cirka sju år. Men samtidigt hade de många andra järn i elden, bland annat 40 mm dubbelpjäser för fartyg som skulle kunna manövreras oberoende av fartygets rörelser i havet. Försöken kostade enorma summor och var tidskrävande. Lösningen låg i gyroprincipen. För att utföra experimenten tog ingenjörerna fram en plattform som på maskinell väg skulle imitera fartygens rullningar. En av de Boforskonstruktioner som Hammar själv tyckte var mest lyckad var den 15 cm rörliga fältkanonen för kustartilleriet.

    Snickrande som hobby

    Victor Hammar reste en hel del i världen för Bofors räkning och fick uppleva många intressanta människor och exotiska miljöer. Men bäst trivdes han på landet och med att koppla av med sitt sommarstugebygge vid sjön Alkvettern utanför Karlskoga. Där hade han skapat ett eget litet träslott och även själv tillverkat en hel del av inredningen och möblerna.

    Där kunde han också filosofera över världshändelserna och samhällsutvecklingen. Efter de båda världskrigen närde han en förhoppning om att kriget till sist trots allt skulle kunna ”organiseras bort av ekonomiska och andra skäl”.

    ”Men det dröjer nog tyvärr ännu något sekel. Det är nu en gång krigsfaran eller rättare säkerhetskravet som framtvingar tillverkningen av Bofors specialiteter och inte tvärtom. På liknande sätt är det med artillerikonstruktörens yrke. Det predestinerar minsann minst av allt till någon sorts krigsmentalitet. Genom kontakten med människor i alla delar av världen lär man sig förstå att det är mera som förenar än som skiljer människorna av olika ras och nationalitet. Den goda viljan räcker bara inte till än så länge.”

    Victor Hammar gick ur tiden 1958 och jordfästningen skedde enligt hans egen önskan i stillhet. Han lämnade efter sig frun Karin, barn och barnbarn.