Kockum – släkten bakom varvet

    Medlemmar av släkten Kockum satte sin prägel på näringslivet i Sydsverige under flera hundra år och Kockums hade karaktären av ett familjeföretag ända in på 1970-talet. Möjligen härstammar släkten från Nederländerna.

    Kockum låter inte svenskt och kan eventuellt vara holländskt. Stamfader anses vara garvaren Ditmer Hemmingsen från Vä i Skåne. Av hans barn tog äldste sonen, handlaren Henrik Ditmersson (död 1677), namnet Kockom – förmodligen från någon släkting på mödernet.

    Från garvare och sämskhandlare arbetade medlemmar av släkten Kockum upp sig till borgare, rådmän, godsägare och till och med rysk adel. Den adliga grenen härstammar från en kopparslagare, som slog sig ner i Jelgava i dagens Lettland. Hans son blev kejserlig page och greve under namnet de Plazbec-Kockum.

    Lantbruk i Rosengård

    En större del av släkten koncentrerades i Malmöområdet. En av släktgrenarna kom att satsa på jordbruk och godsskötsel, bland annat på gården Bulltofta. Peter Kockum köpte 1848 godset Rosengård i Västra Skrävlinge, som efter honom ägdes av en av hans döttrar ända till hennes död 1959. På ägorna uppfördes därefter stadsdelen Rosengård.

    En annan släktgren, den så kallade yngre Malmögrenen, blev industriellt aktiv. Lorens Kockum (1773–1825) gifte sig med Anna Sofia Suell, dotter till Frans Suell och hans hustru Anna Catharina Trolle. Suell var Malmös ledande affärsman i början av 1800-talet och en pådrivande kraft vid utbyggnaden av Malmö hamn. Man kan på sätt och vis hävda att redan med Suell skapades förutsättningarna för det blivande skeppsvarvet.

    Lorens Kockum övertog svärfaderns stora rörelse, men verksamheten hade stora ekonomiska hål. När han dog 1825 uppstod en krasch, den första i familjens historia.

    Men Lorens son, Frans Henrik Kockum den äldre (1802–1875), hade energi nog att rädda den Suellska tobaksfabriken och handelsrörelsen och fick ekonomiskt understöd av sin farfar och farbröder. Det blev Frans Henriks mål att bygga upp ett affärsimperium.

    Frans-Henrik Kockums
    Frans Henrik Kockum den äldre byggde upp ett affärsimperium som förutom gjuteri och mekanisk verkstad även innefattade järnvägar, sockerbruk, spinnerier, gasverk, tegel- och cementfabriker, kopparverk och bryggerier.

    Verkstad i lantidyll

    År 1838 köpte han egendomen Holmen i Malmös södra förstad och uppförde där en sommarbostad. På ytterområdet (som nu motsvarar ungefär Davidshallstorg) uppförde han 1840 gjuteri, smedja, filareverkstad och monteringshus i korsvirke. Det var starten på Kockums mekaniska verkstad, som då ännu låg ”i lantlig avskildhet”.

    Tillverkningen inriktades på lantbruksredskap, husgeråd och järnmanufaktur. Tobaksfabriken var rörelsens ekonomiska ankare. Sporrad av framgången och de nya möjligheter som industrialiseringen förde med sig fick Frans Henrik Kockum idéer till en rad nya industrier: Örmo järnverk i Småland (senare Konga AB), Kallinge bruk med valsverk och spikfabrik, Ronneby fabrik för förtenneri av hushållskärl (bland annat för hembränning!) och Wirums kopparverk i östra Småland.

    Socker var en av tidens modeprodukter. Kockum hade blick för betodlingens möjligheter, bland annat hade han själv planterat vitbetor på sitt sommarställe Holmen. Det ledde fram till bildandet av Skånska sockerfabriksaktiebolaget, där Kockum blev en driven styrelseordförande. Han var även pionjär inom cementindustrin. Av sin far hade han övertagit ett litet tegelbruk i Lomma, som blev starten för Skånska cement AB, som bildades 1871 med Kockum som delägare.

    Gungor och karuseller

    Frans Henrik Kockum tycks sällan ha unnat sig någon rast eller ro. Det förde med sig engagemang även utomlands, som tobaks- såp- och porterfabriker i Åbo, mekanisk verkstad i Ungern och utvärdshuset Klingenberg i Oslo. Intill sin sommarvilla på Holmen arrangerade Kockum ett omtyckt nöjesetablissemang med tivoli, karusell och så vidare. Karusellen var förstås av Kockums egna tillverkningar. Kanske levde han efter devisen: ”ta igen på gungorna det man förlorat på karusellen”.

    Han införde gasbelysning i Malmö 1852, var med om att starta Malmö manufakturaktiebolag, Malmö ångbåtsbolag, Ångkvarnen, Benmjölsbolaget samt tändsticksfabriken Phoenix och Malmö porslinsfabrik. Kockum hade också öppen blick för behovet av utbildning åt de ungdomar som hade intresse för den tekniska banan. På hans initiativ öppnades Sveriges första tekniska läroverk i Malmö i början av 1850-talet.

    Frans Henrik Kockum tycks dock inte ha sållat bland idéerna och långtifrån alla slutade lyckligt. Den kaliforniska guldruschen 1848–49 föranledde Kockum att sända dit sin kusin Frans Suell, som skulle sälja olika begärliga varor till guldgrävarna. Men expeditionen misslyckades på grund av sjukdomar, tullar och brand. Det lager som undgick lågorna fick säljas till underpris.

    Ett annat affärsfiasko blev investeringen i malmfälten i Gällivare. Då fanns fortfarande ingen metod att utvinna den fosforhaltiga malmen och dessutom rådde exportförbud. Till råga på allt var kommunikationerna genom vildmarken besvärliga. Kockum förlorade omkring 30 000 riksdaler. Han lyckades undgå konkurs genom att bland annat sälja sitt värdshus Stadt Hamburg i Malmö.

    Skeppsvarv viktigaste insatsen

    Grundandet av skeppsvarvet i Västra hamnen blev en av Kockums sista insatser – och kanske den allra viktigaste. Han gick ur tiden den 12 februari 1875 och Malmö kläddes i sorgfärger. Bara några dagar senare dog även hans änka, Jeanna Beijer, och makarna fördes gemensamt till den sista vilan. Hela staden var på benen för att ta avsked.

    I minnesorden förvånades man över Frans Henrik Kockums okuvliga energi, intuition och idérikedom. Han hade varit en pionjär på många områden och lagt grunden till ett familjeimperium.

    Frans Henrik Kockum hade elva barn, varav tre söner deltog i affärsverksamheten. Gottfrid avled dock samma år som fadern. Lorens Kockum var disponent vid tobaksfabriken och styrelseordförande i flera av Kockums företag.

    Yngste sonen, Frans Henrik Kockum den yngre (1840–1910), blev en samlande gestalt efter faderns död. Han ledde bland annat järnverket och Matssons bryggeri som vd och intog ordföranderollen i verkstaden. Med sin hustru Louise, född von Platen, hade Frans Henrik byggt upp ett representativt hem som länge var en medelpunkt i Malmösocietetens umgängesliv.

    Den tredje Frans Henrik

    Även tredje generationen intog en viktig roll i företagets utveckling genom ännu en medlem av familjen med samma namn, Frans Henrik Kockum (1878–1941). Han var son till Lorens Kockum och Augusta Hecker. Efter teknisk utbildning i Darmstadt och praktik i USA började Frans Henrik på Kockums mekaniska verkstad 1904. År 1912 utsågs han till kassadirektör och från 1919 blev han VD vid sidan av Georg Ahlrot. Åren 1936 till 1940 var han ensam vd.

    Det var Frans Henrik Kockum som genomförde många av de största och dyrbaraste förändringarna, som gjorde Kockums till ett av världens ledande skeppsvarv med en hög teknisk standard och en betydligt rationellare drift. Bland annat var Kockums det första företag i Sverige som införde huvudbokföring med hålkortsmaskiner. Under hans år i direktionen ökade Kockums tillverkningsvärdet från cirka 6 miljoner kronor till 25 miljoner kronor. Antalet anställda steg från omkring 1 100 till 2 500.

    Nästa generation, den fjärde, var också aktiv med flera medlemmar på viktiga poster i vad som ända in på 1970-talet hade karaktären av ett familjeimperium.