Datasaab lade grunden till Sverige som IT-nation

    På 1960- och 70-talen gjorde Saab ett banbrytande arbete i utvecklingen av datorsystem. Datorerna skulle främst användas inom robotar och flyg, men fick en spridning till bland annat bank- och affärssystem, väderprognoser och folkbokföring. Datasaab blev en grundsten i det svenska IT-samhället.

    Idag är det nästan svårt att förstå hur världen kunde fungera utan datorer. Det gäller inte minst den avancerade industrin som på sin tid slukade stora mängder personal, men som också gick bet på vissa komplicerade uppgifter.

    Ännu vid mitten av 1950-talet satt ett 20-tal räknebiträden på Saab och räknade och dubbelräknade på räknesnurror. Men i Saabs verksamhetsberättelse 1954 noteras för första gången i en liten passus att: ”I samarbete med Matematikmaskinnämnden pågår byggandet av en Saab räkneautomat”.

    Det var ett litet frö som med tiden skulle växa till en omfattande verksamhet och till och med ett eget bolag, Datasaab.

    Kapplöpningen om den digitala tekniken och den nya tidens datamaskiner hade kommit igång direkt efter kriget och det mesta av utvecklingen ägde rum i USA. Inom den svenska statsförvaltningen fanns framsynta krafter och 1947 skickades fyra svenska stipendiater iväg på längre studievistelser till några av de förnämsta amerikanska universiteten. En matematikmaskinutredning tillsattes som senare skulle leda fram till inrättandet av den statliga Matematikmaskinnämnden.

    Satsningen ledde till en kraftsamling av resurser som kom att få stor betydelse för den svenska industrin, inte minst för företag som Saab och Ericsson. År 1955 inleddes provkörningen på den andra svenskutvecklade datorn, Besk (Binär Elektronisk SekvensKalkylator) och samtidigt startade den första programmeringsutbildningen. Ett tiotal stora företag hyrde in sig för att främst lösa olika tekniska problem.

    En av de största användarna av Besk var Saab, som brottades med hållfasthetsberäkningar och aerodynamiska utmaningar. Ett växande behov av den nya tekniken ledde till att Saab kom att bygga en modifieradkopia av Besk, försedd med kärnminne och ett nytt yttre bandminne, Saraband. År 1957 kunde Sara, Saabs Räkne Automat, tas i drift. Lokalen har fortfarande kvar namnet Sara-källaren, som idag utgör en del av det historiska arkivet på Saab i Linköping.

    Utvecklingen drevs på av tanken att kunna använda digital teknik vid styrningen av en robot. En annan samtida idé gick ut på att kunna ersätta navigatören  i de militära flygplanen med en digital maskin som kunde klara av navigation och olika stridsledningsfunktioner.

    Datamaskin D21
    Med början på 1950-talet började Saab utveckla egna datorer. Verksamheten växte med tiden till ett eget bolag, Datasaab. År 1960 presenterades stordatorn D21 och 1962 installerades den hos den första kunden, Skandinaviska Elverk. Bilden från 1963. Foto: J. Thuresson.

    Europas första transistoriserade dator

    Med tiden övertog industrikoncernen Facit Matematikmaskinnämndens resurser och satsade på datortillverkning. Nio Besk-kopior tillverkades, men i avsaknad av en krävande applikation togs steget till den nya transistortekniken först i ett senare skede.

    Istället var det Saab som skulle komma att bryta ny mark efter en beställning från Flygförvaltningen som avsåg tillverkning av den nya Robot 330. En räkneautomat skulle ingå och måste baseras på transistorteknik för att klara den flygburna tillämpningen. Ett litet utvecklingsteam på robotavdelningen fick under ledning av Viggo Wentzel i uppdrag att ta fram en transistoriserad datamaskin.

    År 1960 presenterades Sank, sedermera D2, som var en liten bordsplacerad räkneautomat. Sannolikt var det Europas första transistoriserade dator. Datorn vägde 150 kg och kunde göra 100 000 additioner av två sexsiffriga tal i sekunden. Lagringskapaciteten var 15 kilobyte, varav 5 kilobyte för datalagring och 10 kilobyte för program.

    Dator för Viggensystemet

    En ny division organiserades i Linköping med namnet Datasaab och där tog man nu fram en dator för det nya Viggensystemet. Saab satsade på integrerade kretsar och var därmed först i Europa med att använda sådan teknik.

    Vid projekteringen av flygplan 37 Viggen diskuterades om flygplanet skulle vara tvåsitsigt (pilot och navigatör) eller ensitsigt med datoriserat stöd för piloten. Man insåg att de tidigare använda analoga beräkningssystemen inte skulle klara uppgiften, men efter förverkligandet av Sank visste man på Saab att det fanns goda möjligheter att konstruera en digital dator som skulle kunna rymmas i ett stridsflygplan.

    En fördel med ett snabbt digitalt datorsystem var också att det kunde utnyttjas för siktesberäkningar vid anfall, utöver navigeringsberäkningar och radarinformation. Därmed föddes idéerna om en siktlinjesindikator där aktuell information kunde speglas i pilotens synfält.

    Datorn som skulle fylla uppgiften döptes till CNK-37 (Central Numerisk Kalkylator). En specifikation låg klar i januari 1960 och en prototyp började byggas. Vid konstruktionen användes transistorer och en kretsuppbyggnad som påminde om Sank. Storleken och vikten på datorn chockade dock omgivningen och man tvingades tänka i nya banor.   Efter flera specifikationsändringar, som bland annat innebar ett minskat antal in- och utgångar på datorn och satsning på så kallat biaxminne, låg specifikationen på CK37 (Central Kalkylator) klar i mars 1964.

    Saabs elektronikavdelning undersökte vad tillverkarna av kompakt elektronik då kunde erbjuda och man stannade vid Fairchilds DCTL-kretsar (direct connected transistor logic). Dessa kunde köpas skräddarsydda för militärt bruk, det vill säga klara temperaturer från +125 till -55 grader Celsius, och rymde flera transistorfunktioner i en och samma kapsel. Därmed skulle datorn kunna inrymmas i fyra enheter av drygt en skokartongs storlek vardera. De fyra enheterna fördelades som centralenhet, minne, input/output-enhet och kraftenhet. En komplett dator krävde cirka 3 000 halvledarfunktioner.

    Under 1965 flög den första prototypen av centraldatorn framgångsrikt i ”testbänken”, flygplanet Lansen 32 A. Totalt tillverkades 196 stycken centraldatorer fram till maj 1978.

    Med erfarenheterna från CK37 skapades en bra grund för att sedermera utveckla en ny generation datorer till JAS Gripen.

    Datorer för civilt bruk

    Det stod klart att den nya dataåldern skulle föra med sig en hel rad civila applikationer. För eget bruk installerade Saab landets första kompletta datamaskin för industriella syften. Det var en bjässe på åtta ton som användes för löneutbetalningar, produktionsplanering, lagerredovisning, ekonomisk planering med mera.

    Snart fick Saab fick också sina första civila kunder. I slutet av år 1960 skrevs ett avtal med Skandinaviska Elverk på en beställning av stordatorn D21. Den nya tiden fångades av Saabs vd Tryggve Holm som i ett tal till kunder uttryckte det med orden: ”Vi vaknade upp en dag på Saab och fann att vi var datamaskinstillverkare.”

    Designarbetet för att utveckla D2 till en generell maskin utfördes med Viggo Wentzel som utvecklingschef. En stab av kunniga medarbetare deltog med namn som Börje Langefors, Sven Yngvell och Bengt Asker. Det handlade om att se över egenskaper som ordlängd, minneshantering, hantering av bitströmmar från bandminnen och utvecklingen av ett effektivt programspråk. Det mesta måste uppfinnas från grunden. Till stor hjälp i utvecklingsarbetet var Sara, Saab stora rörmaskin – här kunde testprogram till D2 testas ut långt innan denna dator var klar till test.

    Så småningom tog Datasaab fram det egna problemorienterade programspråket Algol-Genius, som var en sammansmältning av programspråken Algol och Cobol.

    Datamaskiner var nu hett stoff och alla ville ta del av den nya dataåldern. Affären med Elverk följdes upp av flera betydelsefulla affärer. Bland kunderna som hade behov av stordatorer fanns SMHI, Vägverket, Kockums, Flygmotor, Industridata och Söderberg & Haak med flera.

    Strid med finansdepartementet

    En särskild uppmärksamhet fick striden med finansdepartementet som blossade upp 1962. Bakgrunden var att tjugo län skulle börja lägga folkbokföring och skatteuppbörd på data och en statlig kommitté hade förordat ett system från amerikanska IBM. Saab begärde att orsaken till detta skulle redovisas öppet, men materialet var hemligstämplat. Storordern gällde mer än 50 miljoner kronor.

    I en typisk kompromiss beslutade finansminister Gunnar Sträng 1963 att både IBM- och Saabmaskiner skulle användas på försök hos länsstyrelserna. D21 visade sig efter några provår vara klart bättre och 1969 avblåstes ”datakriget”. Staten beslöt att endast använda Saabdatorer på länsstyrelserna. Främsta anledningen var D21:ans genomtänkta arkitektur, bland annat programvarans sätt att disponera minnet och bandminnessystemets anpassning till detta med samtidig läsning och skrivning på magnetband, snabbare bandstationer och variabel postlängd på band. En annan fördel med D21 var de serviceåtaganden som Saab gjorde och levde upp till.

    Datasaab servicegrupp, exteriörbild.
    En konkurrensfördel med D21 var de serviceåtaganden som Saab gjorde och levde upp till. Här en av Saabs servicegrupper 1966. Foto: Å, Andersson.

    Den nya datorn D22 var kompatibel med D21, men hade ett större internminne och var snabbare. Datorn klarade av flera programspråk och hade både magnetbandsminne och skivminne. Till D22 utvecklades också ett eget operativsystem som tillät samtidig bearbetning av flera program. Den första anläggningen levererades 1968 och produktionen pågick till 1977. Sammanlagt tillverkades 77 exemplar. Sannolikt var operativsystemen till D22, och efterföljaren D23, de bästa som fanns på marknaden vid den tiden.

    Man började inom Saab undersöka möjligheten att samverka med andra datorföretag. I början av 1975 ingicks ett avtal med den amerikanska tillverkaren Sperry Univac om att bilda ett gemensamägt bolag Saab Univac. Detta bolag tog över D20-linjens stordatorer.

    Minidatorer för banksystem

    Samtidigt hade en annan produkt sett dagens ljus: minidatorer. Inom Datasaab hade man studerat denna nya datortyp och 1968 fattades beslut om att komplettera produktsortimentet med en familj av minidatorer som fick beteckningen D5.

    Det visade sig vara ett lyckokast när de nordiska sparbankerna i samma veva började undersöka möjligheten att installera bankterminaler för kassaarbetet. Datasaab tog hem ordern i samverkan med Facit – Datasaab som systemleverantör och Facit som underleverantör av utrustning till kassa- arbetsplatserna.

    Den första leveransen skedde i december 1971 och i slutet av 1973 hade Datasaab erhållit beställningar på 6 000 kassaterminaler och 2 500 minidatorer av typ D5/20 – det var en av världens största installationer av bankterminaler vid den tiden.

    I ett första steg registrerades alla transaktioner på ett kassettband lokalt på bankkontoret med uppdateringskörningar mot bankens centrala dator under natten. I steg två byggdes det första onlinenätet upp med registrering i realtid, då ett av världens största datanät med dåtidens analoga kommunikation och 4800 bps– en fantastisk milstolpe i bankvärlden.

    D5 skulle komma att vara i bruk hos sparbankerna ända in på 1990-talet.

    Senare på 1970-talet lanserade Datasaab en egen bankboksskrivare som blev en långkörare – den levererades i mer än 30 000 exemplar och så sent som på 1990-talet. Datasaab tog också fram affärssystem, som inleddes med köpet av Facits dataverksamhet i Malmö 1974, det tidigare Addo. Man tog nu fram olika applikationer döpta efter nordiska gudar: Odin för order/lager/fakturering, Tor för redovisning, Frej för kundreskontra, Loke för leverantörsreskontra samt Mimer för material- och produktionsstyrning. De så kallade Gudapaketen överlevde flera hårdvaruövergångar och användes långt in på 2000-talet – senare i Ericssons, Nokias och ICL:s regi. I nya skepnader används programmen och kunskapen än idag.

    När Saab Univac bildades 1975 kom minidatorverksamheten att bli kvar inom Saab. År 1978 övergick verksamheten i dotterbolaget Datasaab AB med staten som hälftenägare. Detta företag köptes 1981 av L M Ericsson.

    Datasaab, D23
    Datasaab bidrog till att bygga upp det svenska IT-samhället. De datorer och system som utvecklades ledde fram till en tidig automatisering i både industri, handel och på flera av landets myndigheter. År 1972 introducerades den sista stordatorn, Saab D23. Bilden från 27 mars 1972. Foto: Å. Andersson.

    Många landvinningar

    På många områden var Datasaab före sin tid. Dit hörde bland annat den tidiga standardiseringen av enhetskretsen som minsta element, vilket banade väg för en industrialisering av den digitala tekniken. Dit hörde också utvecklingen av programvara med högt ställda egna krav. Ett tredje exempel var avancerade lösningar för att skydda information genom kryptering – viktigt i såväl militära användningsområden som i myndigheters register och för en säker kontanthantering på bankerna.

    Medarbetarna vittnade om en öppensinnad företagskultur som inte hämmades av hierarkier eller tillkrånglad byråkrati. Man behövde inte vara rädd för att göra fel och kunde när som helst knacka på hos Viggo Wentzel för att lämna förslag, i stort som smått. Det fanns också en kritisk massa av begåvade tekniker och ingenjörer. Några av landets skarpaste hjärnor hade sökt sig till Saab, som var en drömarbetsplats för 1950- och 60-talens unga matematikbegåvningar och tekniksnillen.

    Datasaab bidrog till att bygga upp det svenska IT-samhället. De datorer och system som utvecklades ledde fram till en tidig automatisering i både industri, handel och på flera av landets myndigheter. På samma sätt skedde en automatisering av banker och småföretag genom de affärssystem och terminaler som togs fram.

    Företaget fungerade också som en utbildningsanstalt för den egna personalen och för kunderna och det blev en plantskola för inflödet av kompetens till landets tekniska högskolor, inte minst vid uppbyggnaden av Linköpings tekniska högskola som 1975 blev universitet. Datasaab levererade också utbildning till AMS både på hårdvara och mjukvara. Man kan med fog säga att Datasaab var den första IT-högskolan i Sverige.

    Drivkraften bakom utvecklingen började med Saabs beräkningsbehov och en räkneautomat till Robot 330 men resulterade med tiden i en betydelsefull civil utveckling som på många områden blev världsledande och som samtidigt gav Saab kritisk massa för att utveckla datorer för flygande tillämpningar, först i Viggen och senare i JAS Gripen – en bakgrund som bäddade för Saab att ta en ledande position som systemleverantör inom flygtekniksektorn. 

    Idag finns en livaktig veteranförening, Datasaabs vänner, som dokumenterar verksamheten vid Datasaab och därtill finns ett museum över den svenska datorutvecklingen, Datamuseet IT-ceum, som har byggts upp på Östergötlands museum i Linköping.

    Föreningen Datasaabs Vänner bildades i början av 1990 talet ursprungligen med syftet att dokumentera Datasaabs historia för framtida forskningsändamål. Arbetet renderade i 5 temaböcker – D21, Flyg, Bank, D22-D23 och tema Gudar. Böckerna är tillgängliga på föreningens hemsida, www.datasaab.se. Sedan 2013 delar föreningen årligen ut ett stipendium för att stimulera ungdomar att läsa naturvetenskapliga ämnen. Stipendiet har finansierats från föreningens försäljning av temaböckerna.