Karlskronavarvet – stormaktstidens största satsning

    Tillverkningen av Saab Kockums fartyg och ubåtar sker vid Karlskronavarvet. Här finns en mer än 300-årig tradition av att utveckla lösningar för marin säkerhet. Karlskrona grundades som svenska flottans högkvarter i slutet av 1600-talet och var den tidens största och dyrbaraste satsning. Sedan 1998 är örlogsstaden Karlskrona uppförd på Unescos lista över omistliga världsarv tillsammans med bland annat Versailles, Venedig och Kinesiska muren.

    Vid mitten av 1600-talet expanderade det svenska riket kraftigt i Östersjöområdet och efter freden i Roskilde 1658 blev Skåne, Blekinge och Halland svenska landskap. Det blev strategiskt viktigt för svenskarna att anlägga olika befästningar i de nyvunna områdena för att kunna säkra kontrollen. Kung Karl XI beslöt 1679 att anlägga en örlogsbas i Blekinge skärgård och året därpå grundades formellt den nya staden Karlskrona.

    Det var upprinnelsen till den största kraftsamlingen under stormaktstiden – en enorm flytt av fartyg, förråd, verkstäder, anläggningar och inte minst flera tusen människor från olika delar av Sverige till de tidigare glesbefolkade skären.

    Åren 1681 och 1682 förflyttades drygt tusen båtsmän från Finland till Kalmar och Karlskrona och under hela 1680-talet pågick förflyttningar av kompletterande manskap och anhöriga till båtsmännen. Man räknar med att det var 3 000 personer, bara från Finland, som på detta sätt flyttades till Blekinge.

    Man började helt och hållet från noll med att bygga upp Karlskronabasen med tillhörande varv, först på Hästö och Vämö, och sedan på Trossö med Lindholmen. Många av arbetarna kom även de från Finland, till exempel timmermän från Österbotten. Men även snickare och andra hantverkare följde med från bland annat Stockholm och varvet på Skeppsholmen.

    Karlskrona ur Suecia Antiqua et Hodierna
    Karlskrona grundades som svenska flottans högkvarter i slutet av 1600-talet och var den tidens största och dyrbaraste satsning. Ur Suecia Antiqua et Hodierna. Kungliga biblioteket.

    De första skeppen

    Ganska snart började en omfattande fartygsproduktion på Trossö. Åren 1686–90 sjösattes två skepp och en jakt, nämligen Karlskrona och Lejonet samt Victoria. En viktig del av varvets verksamhet gick också ut på reparationer av den befintliga svenska flottan, som hade råkat ut för stora skador i krigen mot Danmark.

    En väldig byggrusch satte också igång på varvsområdet. Under 1690-talet anlades två stapelbäddar, smedjor, målar-, snickar-, bildhuggar- och segelmakarverkstäder, artilleribodar, en 300 meter lång repslagarbana och vakthus med mera.

    Det största bygget under den karolinska tiden var prestigefartyget Konung Karl, som gick av stapeln den 6 oktober år 1694. Det var den dittills största händelsen i varvets historia och firades med kanonsalut. Från skeppen Sverige och Göta avfyrades vardera tolv 24-pundiga kanoner ”till gledhie”, som det hette.

    Bildhuggaren Henrik Schütz anlitades för att utsmycka det nya amiralsskeppet. Den stora galjonsbilden föreställde kungen själv, Karl XI, sittande till häst. Konung Karl hade en besättning på 700 båtsmän och 150 soldater och förde 108 kanoner. Det var det mäktigaste fartyg som den svenska örlogsflottan någonsin hade låtit segla ut. Men detta verkliga flaggskepp kom bara att tjänstgöra under tre sjöexpeditioner och användes inte så mycket som man kanske hade trott. År 1771 höggs hon upp, 77 år efter sjösättningen.

    Tavla med målning av 108-kanonskeppet Kung -Carl, byggt å Karlskrona örlogsvarv år 1694 av Charles Sheldon. Den visar fartyget, sett från tre håll.
    Det största bygget under den karolinska tiden var prestigefartyget Konung Karl, som gick av stapeln den 6 oktober år 1694. Fartyget hade en besättning på 700 båtsmän och 150 soldater och förde 108 kanoner. Här ses fartyget från tre håll. Målningen tillskrivs Etienne Compardel. Foto: Erling Klintefors. Statens Maritima Museer.

    En vågdal efter de stora krigen

    Efter Karl XII:s död och slutet av Det stora nordiska kriget drabbades Karlskronavarvet av en nedgångsperiod. Man diskuterade till och med en återflytt av varvet och örlogsbasen till Stockholm.  Mot det talade både ekonomiska och organisatoriska realiteter.

    Läget i Karlskrona framställdes i mörka färger av överamiral Claes Sparre i en rapport till kung Fredrik I på våren 1724. Bara det nyaste skeppet Drottning Ulrica Eleonora var sjödugligt – det skulle ta minst tio år att reparera resten av flottan. Enligt ett riksdagsbeslut skulle inga nya fartyg byggas i Karlskrona tills vidare – man skulle nöja sig med reparationsarbeten och underhåll. Först 1728 kom ersättningsbyggena igång på allvar.

    Verksamheten böljade fram och tillbaka under de närmaste decennierna. En del större fartyg byggdes i Karlskrona, men verksamheten gick tidvis på sparlåga. Först i början av 1770-talet, då Gustav III blivit kung, kom en reformering av verksamheten. Nu fick varvet en klar företagsstruktur med en varvschef och ett tydligt uppdrag. Det var Karlskronavarvet som hädanefter skulle vara huvudleverantör av större örlogsfartyg till den svenska flottan.

    Den svenska linjeflottan var då mycket föråldrad. Av de 22 linjeskepp som var i tjänst 1772 härstammade sex från karolinsk tid med linjeskeppet Göta från 1686 som det äldsta. Fartygen hade en karakteristisk flat botten och kunde inte operera på djupare vatten. De hade också en sämre förmåga att hållas i lovart. Mot slutet av 1740-talet hade dock Sverige börjat bygga linjeskepp efter franska principer, skarpare och mer djupgående än tidigare och med bättre förmåga att hållas i lovart.

    Glansperioden under Chapman

    Karlskronavarvet stod inför ett nytt och glansfullt kapitel. Det var kung Gustav III som 1780–81 genomdrev en rad beslut som radikalt förändrade linjeflottans organisation och sammansättning. Nu utsågs Fredrik Henrik af Chapman till varvschef och ett stort nybyggnadsprogram tog fart.

    Chapman hade en ovanlig bakgrund för sin tid. Föräldrarna hade invandrat från England till Göteborg, där han föddes 1721. Han hade bakom sig teoretiska och praktiska studier i Sverige och utlandet och hade blivit fartygskonstruktör och skeppsbyggare, men också vetenskapsman. Sina rön om skeppsbyggnad publicerade han i böcker som utkom på flera olika språk och Chapman blev en internationell auktoritet. Hans bredd och kompetens var enastående.

    Under Chapmans ledning rådde en livlig aktivitet i Karlskrona. Bara under åren 1782–85 färdigställdes inte mindre än tio linjeskepp och lika många fregatter samt ett antal småfartyg av olika slag. Alla gjordes efter Chapmans egna ritningar och under hans personliga kontroll. Det brukar sägas att Chapman var den förste i världen som satte fartyg i serieproduktion.

    Han var också en pionjär när det gällde att slå fast de matematiska sambanden för fartygens egenskaper som till exempel segelbestyckning, deplacement, lastförmåga, tyngdpunkt, stabilitet och strömningsmotstånd. Experimenten utfördes i en 100 meter lång bassäng som han hade låtit anlägga på sin lantegendom Skärva utanför Karlskrona och där han testade olika typer av skrov på skalenliga modeller av fartyg. Denna metodik föregrep hur man långt in i modern tid försöker kartlägga farkosters hydrodynamiska egenskaper, eller som när man i vindtunnlar provar egenskaperna hos vingprofiler och flygplan.

    Fredrik Henrik af Chapman (1721-1808), porträtt av.
    Viceamiralen och skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik af Chapman. Han föddes i Göteborg 1721 och dog i Karlskrona 1808. Under Chapmans ledning rådde en livlig aktivitet i Karlskrona. Det brukar sägas att Chapman var den förste i världen som satte fartyg i serieproduktion. Statens Maritima Museer.

    Chapman drog sig tillbaka från varvet 1793, men fortsatte att rita fartyg och var aktiv vid sitt skrivbord till bara några dagar före sin död 1808. Så sent som 1806 kom hans sista större arbete från tryckeriet, Försök till en theoretisk afhandling att gifwa åt linieskepp deras rätta storlek och form, likaledes för fregatter och mindre bevarade fartyg. Mest känd blev han dock för sitt planschverk Architectura Navalis Mercatoria (1768).

    Ånga och järnskrov födde ny konkurrens

    Karlskronavarvets specialisering på seglande fartyg ledde till att de verkstadsindustriella varven började bli en allt allvarligare konkurrent från mitten av 1800-talet. Ångan hade gjort sitt intåg inom sjöfarten.

    I Danmark och Norge ställde de traditionstyngda örlogsvarven ganska snabbt om till en tillverkning av fartyg med järnskrov. Men det skedde inte till en början i Karlskrona. Istället var det en privat mekanisk verkstad, Motala Verkstad, som redan från omkring 1840 hade börjat utveckla den nya expertis som svenska flottan efterfrågade. Det började även dyka upp andra privata skeppsvarv som gick över från trä till järn och stål. Ett exempel är Kockumsvarvet i Malmö, som grundades 1870.

    Karlskronavarvet tycktes vara helt akterseglat och delvis övergivet av politikerna. Men till slutet kom en modernisering igång efter planer som gjordes upp av verkstadsföreståndaren G. W. Svensson 1871. När moderniseringen äntligen var genomförd i slutet av 1870-talet hade diskussionen om varvets förnyelse pågått i mer än tio år. En förklaring var att verksamheten var helt beroende av politiska beslut.

    Nystart i Karlskrona

    På 1890-talet kom nytillverkningen igång ordentligt med en seriemässig produktion av torpedbåtar. Nya mekaniska verkstäder uppfördes och den långa utrustningskajen i sten. Vidare anlades åren 1899–1903 Oscar II:s docka.

    Karlskronavarvet var nu inte längre en dominerande leverantör av örlogsfartyg till den svenska flottan och den ökade konkurrensen hade tvingat fram en vässad kompetens . Nu var det varvet som måste anpassa teknik och kunnande till vad kunderna efterfrågade.

    Det blev inte minst tydligt under första halvan av 1900-talet som präglades av drastiska förändringar i omvärlden. Upprustningen, världskrig, nedrustning, ny upprustning och ett nytt världskrig innebar ständigt förändrade förutsättningar för verksamheten på Karlskronavarvet. Kärnuppgiften blev dock att reparera och underhålla den svenska flottans fartyg. Nybyggnationer fick komma i andra hand. Men Karlskronavarvet spelade en inte oviktig roll även här – bland annat tillverkades där 14 av totalt 30 nya svenska ubåtar under perioden 1910–45.

    Varvet blir aktiebolag

    Fram till början av 1960-talet tillhörde Karlskronavarvet marinen under namnet Marinverkstäderna. År 1961 skedde en uppdelning av verksamheten där varvsverksamheten avskiljdes i ett statligt ägt aktiebolag under namnet Karlskronavarvet AB. Detta företag kom från början av 1970-talet att ingå i Statsföretag AB. Verksamheten fortsatte dock att huvudsakligen vara inriktad på underhåll och nybyggnad av militära fartyg.

    År 1989 gick Karlskronavarvet AB samman med Kockums AB i Malmö. Namnet på det nya företaget blev Kockums. Tillverkningen koncentrerades 1996 till Karlskrona och därmed lever en mer än 300-årig epok vidare i den stad som föddes för sjöfarten och den marina säkerheten. Vid Karlskronavarvet konstrueras och byggs idag örlogsmarina yt- och undervattensfartyg med smygegenskaper, det som brukar benämnas stealthteknik.