Parfymer och plexiglas i boforsfamiljen

    Plexiglas och luktämnen var två nya förgreningar i Boforsfamiljens träd efter andra världskriget – med en tillverkning som många kanske inte skulle associera med Bofors. Även här handlade det från början om behov inom försvarsindustrin som med tiden också skulle leda fram till civila applikationer.

    Nobelkrut började tillverka Bonoplex, ett vattenklart eller färgat plastglas som främst var tänkt för fönster och huvar i Saabs flygplan. Produktionen började vid anläggningarna i Björkborn där man först tog fram en vattenklar lättrörlig vätska med en fruktliknande lukt. Råvaror var cyanväte och aceton. Vätskan transporterades därefter till fabriken i Tidaholm där man började omvandla den till en fast massa, en så kallad polymerisation. Vätskan blev tjockare och tjockare, övergick till en gelé och slutligen till en fast hård massa. Den kunde sedan skäras ut i önskat format och olika tjocklekar.

    Omkring år 1950 arbetade ett 30-tal personer med tillverkningen av Bonoplex i Tidaholm, varav en majoritet var kvinnor. Fröken Olga Blom hade börjat arbeta ”på glaset” 1949 och berättade i en tidningsintervju om sitt jobb:

    ”Skivorna måste bli alldeles rena, annars blir det fel. Litet besvärligt med benen är det ju att stå hela dagen när man varit van att sitta och arbeta. Rödfärgen sitter också i. Vi ha fullt jobb och arbetar på ackord.”

    En nackdel med Bonoplex var att glaset lätt kunde repas och därför inte lämpade sig för bilrutor på den tid då Sverige främst hade grusvägar. Däremot passade plexiglaset för växthus och solverandor och med tiden kom man på allt fler användningsområden: som linser i optiska instrument, splitterfritt glas på klockor, hårborstar, hårtorkar, sifoner och grogglas, smyckesskrin och nattlampor. Konstglaset fick till och med göra nytta inom medicinen som konstgjorda ögon, lösgommar, knäleder och benstycken.

    Bofors Plast blev så småningom en hel industri och bland annat gjordes instrumentpaneler för bilar, inredningar till husvagnar, hyllplan till kylskåp, taklanterniner och ljuskupoler (bland annat till SIF-huset i Stockholm), telefonhytter och Boforsflaggstången.

    Skandinaviens enda doftbibliotek

    En annan fabrik som föddes efter andra världskriget var luktämnesfabriken vid Björkborn med civilingenjör Josef Weiss som chef. Där fanns ett doftbibliotek, det enda i Skandinavien, med 4 000 olika dofter från jordens alla hörn vetenskapligt katalogiserade och burkade på småflaskor uppställda precis som böcker på hyllor från golv till tak runt rummets väggar.

    Den dyrbaraste doften kostade 12 000 kronor per kilo: den äkta jasminen. För äkta rosenolja fick man betala 6 000 kronor kilot.

    Målet var att ta fram konstgjorda luktämnen som efterliknade de dyrbara naturliga ämnena. I laboratoriet kunde man se de anställda iförda gasmasker och gummihandskar gå omkring bland grytor och stengods, behållare av stål och manometerförsedda destillatorer. Lukten från de många proverna var stickande.

    Paradoxalt nog kunde det ofta vara de mest illaluktande råvarorna som användes för att få de mest raffinerade parfymerna som slutresultat, förklarade ingenjör Weiss för en tidningsreporter. ”En äkta jasminparfym utan en liten diskret ton av det stinkande sekretet från den abessinska zibetkatten eller av indol får aldrig samma raffinemang”, berättade han.

    Ur kapronsyra – rena getkoncentratet – framställde Boforsfabriken de finaste ananasdofter. Och ur fosgen – första världskrigets skräckgas – fick man fram de ljuvligaste luktämnen för parfym- och tobaksindustrin. Man tillverkade också bland annat syntetisk vanillin, som fick ersätta äkta vanilj i till exempel vaniljsås till äppelkaka och tårtor på landets konditorier.